Kom precis hem efter en, till en början, trevlig after work med ett gäng kompisar. Trots det galnaste spöregn jag sett (och tvingats gå ut i) på länge i Stockholm och en otroligt tafflig service på restaurangen var det en riktigt trevlig kväll! Tyvärr kände jag av lite magont (garanterat för att jag inte fick middag i mig förrän kl 20, alldeles för sent för min mage) och började känna mig lite trött framåt 22-snåret. Kanske inte så konstigt när man gått upp tidigt och jobbat hela veckan. Jag kände att det var ganska lagom att runda av då. P var lite sugen att gå vidare med några av de andra (som inte jobbar och ska upp tidigt nästa dag) som tänkte gå någonstans och ta några glas till. Jag tyckte att han kunde göra det, och sa det (flera gånger, så att han verkligen kunde känna att han kunde följa med utan att få dåligt samvete), men då tyckte han att nä, jag åker hem. Vad händer då? Jo, han lyckas effektivt få mig på dåligt humör och ge mig ett trist avslut på en annars trevlig kväll. Jag har tydligen “alltid ont i magen, och blir alltid trött”. Ursäkta mig?! 1) Jag sa att han kunde gå vidare och att jag kunde åka hem själv,och menade det. 2) Jag har ont i magen ibland, tyvärr. Det är inte som att jag tycker det är kul på något sätt, och jag skulle mer än gärna vara utan det problemet. Men det verkar inte P ha någon förståelse för överhuvudtaget. 3) Vad är det för j**la anklagelse, som att jag skulle “spela” att jag hade ont i magen och var trött så fort jag var med hans kompisar!?
Jag blir så frustrerad, och faktiskt riktigt stött när han säger sånt där. Jag hade för det första otroligt trevligt, det har jag alltid när jag träffar det gänget. För det andra hade jag längtat efter P och blev så glad (det faktiskt spratt i kroppen) när jag såg hans ansikte rakt över bordet, det fick mig att längta tills vi skulle gå hem och mysa tillsammans efteråt. Jag antar att det bara var jag som kände så…
Det värsta av allt är nog att han just i detta ögonblick säkert sitter framför tv-spelet utan att ägna en tanke åt att jag sitter här hemma frustrerad, besviken och ledsen…
